Kapitel 2 på min fanfiction!
Kapitel två
Nästa morgon vaknade jag av att Carlisle rakade sig.
Jag reste mig upp, mitt hår var rufsigt och stod åt alla håll.
Jag gick ner i köket där Carlisle rakade sig.
- Varför rakar du dig inte på badrummet?
- Stör det dig.
- Nej, ja menar bara…
Jag tog fram fil och flingor.
När jag hade ätit upp klädde jag på mig en lång svart kjol och en rosa blus som Quil älskade.
Jag tänkte gå till skolan, men när jag föreslog det för Carlisle skakade han bara på huvudet.
- Det är bättre om du åker bilen, sa han.
- Men…
- Inga men, det är också ganska långt, svarade han.
- Nehej, muttrade jag och gick ut och satte igång bilen.
Min Pickup brummade.
Jag körde den korta vägen till skolan.
Klockan var bara 7:30 och jag började klockan 8:20.
Då kunde jag i alla fall göra matte läxan ifred.
Jag tog upp matteboken och en penna.
När jag var klar med matte läxan tog jag upp min bok och började läsa.
Efter ett tag hörde jag en bil bromsa in.
Jag tittade upp och såg en bil jag kände igen.
Plötsligt slog det mig, det var ju Jane.
Jane hade jag träffat på flygplanet mot Seattle.
Hon hade också flyttat till Forks.
Hon såg mig och sprang mot mig.
- Bella, min kära Bella, ropade hon och kramade mig och kysste mig överallt.
- Jane vad gör du här? Frågade jag.
- Jag trodde du gick i LaPush High School, fortsatte jag.
- Pappa och jag bestämde oss för att byta till Forks High School, berättade hon.
- Gud vad bra.
Hon tittade på mig.
- Fryser du inte? Frågade hon och pekade på mina bara ben.
- Nej inte så mycket, svarade jag.
- Bella, gud vad jag längtat efter dig, sa hon.
- Jag med, svarade jag och kramade hennes hand.
Plötsligt strömmade det in bilar och cyklar.
Jag drog med Jane in.
Vi gick till receptionen där Mrs Lewis hälsade välkomnande på Jane och mig.
När Mr Banner öppnade klassrummet satte jag mig bredvid Quil.
Quil makade på sig lite grann.
Jag tittade sårat på honom.
- Är det något fel eller, väste jag.
- Nej, svarade han kallt.
- Nehej, sa jag.
- God morgon, sa Mr Banner.
- Idag har vi en ny elev hon heter Jane Weber, fortsatte han.
Jane gick fram till Mr Banner och skakade hans utsträckta hand.
- Om du vill kan du sätta dig…
- Här, sa jag och pekade.
- Det blir jätte bra, sa Jane och satte sig bredvid mig.
- Okej.
Mr Banner tittade förvirrat på oss.
- Vi känner varandra, förklarade jag.
Quil tittade förvånat på mig.
- Ja vad bra, då kan Jane ha någon och vara med, sa Mr Banner och viftade lite med handen.
- Idag ska vi börja med engelska, eftersom vi inte hade det igår, ta upp era engelska böcker, fortsatte Mr Banner.
- Good morning everyone, today we will write a few sentences about an animal, sa Mr Banner
Jag tog fram mitt engelska häfte och började skriva lite om en liten kattunge.
När jag var klar gav jag Mr Banner boken.
- Very Good Isabella, sa han och gav mig ett litet leende.
- You can start with the Swedish report, fortsatte Mr Banner.
Jag tog fram skrivhäftet och började skriva.
Min svenska berättelse handlade om en flicka som hette Nessie, Nessie bodde i Sverige. Hon hade alltid varit väldigt ensam, men när hon träffade varulven Jasper så blev livet lika farligt som att vara förföljd av en mördare.
Jag började långsamt skriva.
Ibland pratade Jane lite med mig.
Då tittade Quil irriterat på Jane.
När skolan var slut så frågade jag Jane o hon ville följa med mig hem.
- Tyvärr, pappa och jag ska åka och hälsa på farmor, svarade Jane och flinade.
- Okej, men vi syns på måndag, sa jag och började gå mot parkeringen.
Där på parkeringen stod en vit Volvo S60R.
Jag tittade förvånat på bilen.
Den hade aldrig stått där förut.
Föraren klev ur bilen, jag tappade hakan.
Där på parkeringen stod världens snyggaste människa
Han hade gyllenbrunt hår och hans hud var vit som snö, hans ögon var slående vackra.
Han tittade på mig med en blick som var så intensiv, jag vill gå fram till honom och röra hans vackra hud.
- Hejsan, sade han och hans röst var klingande vackert.
- H h eej, stammade jag.
- Mitt namn är Emmett Jasper Hale Cullen, sa han och sträckte fram sin hand.
Jag tog darrande tag i hans hand, den var hård som sten.
- Isabella Leah Dwyer, viskade jag.
- Vill du ha skjuts? Frågade han och gav mig ett litet leende.
- Eh… Nej tack, min bil står där borta, svarade jag och pekade på min Chevy Pickup.
- Jaha, okej men vi syns, sa han och log ett stort leende.
- Hejdå, mumlade jag.
Jag fiskade upp bilnyckeln ur väskan.
När jag satte mig i bilen började det ösregna.
Jag satte på värmen.
Carlisles Mercedes stod inte på uppfarten.
Konstigt, tänkte jag.
Jag parkerade på Carlisles plats.
Jag fick springa ut i ösregnet för att inte bli blöt.
Jag hängde upp min jacka på en av krockarna i hallen, sedan öppnade jag kylskåpet och tog ut grönsakslasagnen.
I förrgår hade jag ätit grönsakslasagnen, jag stoppade in den i mikron.
Medans jag väntade på att lasagnen skulle bli klar, gick jag upp på mitt rum och bytte om till mysbyxor och en T-shirt.
Jag hörde mikron plinga, så jag sprang snabbt ner och tog ut lasagnen och delade den i mitten och lade ena biten på en tallrik och andra biten på en annan tallrik.
Dörren öppnades och Carlisle kom in i köket.
Han sniffade på maten och så log han.
- Du är en blivande kock Bella, sa han.
- Carlisle, jag stoppar bara in lasagnen i mikron, rättade jag honom.
Carlisle satte sig ner och började skära lasagnen i bitar.
- Du var hungrig, konstaterad han och pekade på min tomma tallrik.
- Lite, flinade jag.
Jag diskade av tallriken och gick upp till badrummet.
Grönsakslasagnen var faktiskt väldigt god, jag borstade snabbt tänderna och tvättade av mig lite grann.
När jag kom in på mitt rum låg en lapp i sängen.
Det stod: Vi ses i kväll, Emmett.
Jag läste igenom lappen en gång till.
Vad kunde det betyda, Emmett visste väl inte ens vad jag bodde?
Plötsligt hoppade någon smidigt ner på golvet.
Jag vände mig om, och till min förvåning såg jag Emmett stå där.
- Hur?
- Genom fönstret, viskade han.
- Men varför?
- Jag tyckte du verkade cool, svarade han och flinade.
- Okej, men vad vill du göra då, viskade jag.
- Åh, vad ska man börja, kanske vi kan lära känna varandra lite grann, föreslog han.
- Visst.
Han satte sig ner på min säng.
- Jag börjar fråga dig är det okej? Frågade han.
Jag nickade.
- Hur länge har du bott i Forks? Frågade han.
- I ungefär två år, svarade jag.
- Vad heter din mamma?
- Victoria.
- Fint namn, men var bor din mamma då?
- I Jacksonville, svarade jag.
- Men varför bor du inte där då?
- För att jag har bott där ett tag och därför ville jag bo hos pappa lite grann.
- Hm…
Emmett kollade fundersamt på mig.
- Vad är det? Frågade jag.
- Ingeting, jag tycker bara att du liknar min syster.
- Vem är det?
- Nessie Cullen, svarade han.
- Men du, tyvärr måste jag gå nu, vi syns imorgon, fortsatte han och gjorde sig redo att hoppa ut genom fönstret.
- Nej du får absolut inte hoppa ner från fönstret, vet du ens hur högt det är, sa jag och tog tag i hans arm.
- Bella jag gör sånt här dagtid, svarade han nonchalant.
- Va? Vad menar du? Frågade jag förvirrat.
- Du vet nog inte vad jag är, sa Emmett kallt.
- Nehe, berätta då, svarade jag lika kallt.
Emmett började skratta, efter ett tag gjorde också jag det.
- Men jag fattade faktiskt inte, skrattade jag.
- Ska jag ge dig en ledtråd? Frågade Emmett vänligt.
- Kör för det, sa jag och började skratta igen.
- När solen lyser smälter jag inte men jag…
- Öh, glittrar kanske, chansade jag.
- Rätt, svarade han glatt.
- Okej… Men vad har det med att du inte är vanlig? Frågade jag.
- Jag har gett dig en ledtråd.
- Ja och jag kunde den så?
- Så jag är en vadå?
- Öh… Jag vet inte, suckade jag.
- Okej, jag säger det då, en vampyr.
Emmett sade det tydligt och klart.
- Vi syns imorgon Bella, viskade han och kramade mig, sedan var han borta.
En vampyr, nej det lät inte rätt, tänkte jag.
Jag lade mig ner i sängen och somnade nästan på en gång.
Hoppas den är bra!