Kapitel 1. Flykten

Jag slog upp ögonen, jag måste fly var första tanken.

Fladdermössen susade förbi mitt fönster och stjärnorna stod klara på himlen.

Mina två klänningar låg hopvikta på stolen, men den klänning jag hade kommit i slottet med låg undersängen.

Ingen hade någonsin vetat att jag var häxa från och med igår.

Igår hade jag med hjälp av trolldom putsat Kungens fönster och så plötsligt så slås dörren upp och Prinsessan Maria stod i dörröppningen och vrålade:

”Vakter”.

Kungen hade blivit så besviken och förbannad för han hade gillat mig som piga.

Men även Kungar måste följa sina egna regler så han sade att imorgon klockan 10 på morgonen skulle jag brännas på bål som alla häxor gjorde.

Jag klev ur sängen och tog fram min svarta klänning under sängen.

Kammade snabbt mitt hår med benkammen och stoppade in klänningarna under den svarta klänningen.

Sedan öppnade jag fönstret, tog sopkvasten och skulle just ställa mig i fönstret när dörren öppnades och Kungens vakter sprang in.

”Ta henne”.

Jag hann precis svänga benet över sopkvasten och flyga ut innan någon av dem fick tag på mig.

”Vi ska hitta dig”, skrek dem efter mig.

”Kungen vet var Blåkulla ligger”, varnade en av dem.

Men resten hörde jag inte, för jag var högt uppe nu.

Det är inte bra att vara höjdrädd när man är häxa, jag fortsatte stirra framåt utan en blick neråt.

Jag flög längre och längre in i mörkret.

Efter ett tag blev jag trött och tvingade mig själv att hålla ögonen öppna.

Det var för svårt jag kände hur greppet lossade och jag föll framåt och slog huvudet i kvasten.

Shit jag hängde upp och ner och mina händer var svettiga och jag både jag och kvasten flög i fullfart neråt.

Om jag inte fick styr på kvasten skulle vi krascha någonstans, men det var omöjligt för om jag försökte byta grep skulle jag ramla ner och säkerligen dö.

Så när jag äntligen kände något under mina fötter suckade jag lättad innan jag insåg att jag stod i ett träd och kvasten låg trasig på marken.

Jag högg snabbt tag i en gren för att inte falla och sedan klättrade jag ner.

En stuga enda stuga fanns det.

”Vad vill…”.

Den gamle mannen tittade på mig med fasa och sa sedan:

”Kom in fort, innan någon annan märker att du är en häxa”.

Jag undrade vilka andra han menade.

Stugan var liten, en stor säck och en smutsig filt.

En gryta puttrade och det luktade gröt, inte vanlig god gröt utan mer åt det äckliga hållet.

Den gamle mannen såg att jag rynkade näsan åt grytan och svarade:

”Det är det ända jag kan äta”.

Ett litet bord med två stolar fanns också i stugan.

Ljus var tända nästan överallt.

”Sätt dig, så ska du få lite gröt”.

Jag satte mig på stolen och funderade hur jag skulle kunna äta det utan att kräkas och då såra Den gamle mannens känslor.

”Vad heter du?” Frågade han.

”Eva”, svarade jag.

”Efternamn?”.

”Olausdotter”.

Den gamle mannen tappade sleven i golvet.

”Vad är det”, ropade jag ilsket.

Han vände sig om och såg på mig.

”Du är Maria och Guds barn, hälften häxa hälften Gud”, mumlade han.