Kapitel 4. Demoner
Kapitel 4. Demoner
Jag gick en promenad med Gilbert och hans vänner, dem var rätt onyktra.
”Vem vågar utmana Satan”, skrek ängeln Alexius.
Ingen svarade, alla såg rädda ut.
”Jag”, mumlade jag.
”När jag säger att tiden är inne”, fortsatte jag.
För jag visste att någon gång skulle jag få möta Satan och om det var det sista jag gjorde visste jag ej.
Något kändes fel, änglarna backade.
Det var obehagligt, men jag stod som fast frusen.
”Demoner”, sade Gilbert med tung röst.
Dem kom emot oss tre demoner som hade tagit tre människors själar.
Som fallna änglar, spår av torkat blod på de smutsiga vingarna.
”Vi vill inte skada er, bara ni ger oss Eva Olausdotter så går vi här ifrån”.
”Aldrig”, svarade Gilbert.
Jag skakade på huvudet, om jag ändå skulle behöva träffa Satan kunde jag lika gärna göra det nu.
Och så gick jag fram mot demonerna.
”Nej Eva gör det inte”, protesterade Gilbert, hann sprang fram och grep tag i mig.
Den korte demonen drog bort honom från mig.
”Eva du vet inte vad du gör”, kved Gilbert.
”Jodå”.
Den demon som höll i mig lyfte upp mig på hans rygg och vi flög därifrån, bort från Vitkulla bort från det goda.
Det sista jag hörde var Gilbert som ropade:
”Vi måste säga till Gud vad som har hänt”.
Demonerna skrattade hånfullt.
”Gud kan slänga sig i väggen”.
”Snacka inte skit om min far”, muttrade jag.
Demonen som flög med mig på slog till mig på ryggen.
Jag blundade och hoppades att detta var slutet.