Kapitel 5. Oemotståndlig
Kapitel 5. Oemotståndlig
Vi gick genom mörker, hårda händer som höll i mig.
Dem drog mig mot ljuset som dykt upp.
Satans matsal var tom, gamla matrester låg på det gigantiska bordet som säkert var flera meter långt.
En trappa, som jag misstänkte ledde ner till självaste helvetet.
Även om Satans matsal var en del av helvetet var det inget i jämförelse med det riktiga helvetet.
”Herre vi har tagit med Eva Olausdotter som du ville”, började en av demonerna.
Steg hördes, inte från trappan utan från en grotta mitt i väggen.
Och så kom Satan in.
Jag vet inte hur jag ska beskriva honom, men för mig var han vacker.
Hans slanka kropp och vingar, med ögon svarta som natten och ett leende på läpparna.
Varför skulle just han trollbinda mig?
”Ge mig Eva”.
Demonerna släppte mig och Satan drog in mig i en hård omfamning.
Om jag inte skulle vara trollbunden till honom skulle jag sagt släpp mig eller något liknande, men nu bara njöt jag av hans starka händer på min rygg.
Efter ett tag insåg jag att han bar mig.
”Vart för du mig?”, frågade jag.
Han tittade ner på mig, men svarade inte.
Sedan släppte han mig, och jag ramlade ner på golvet.
Satan låste gallret.
”Nej, gå inte ifrån mig”, sa jag förtvivlat.
Men han vände på klacken och gick därifrån.
”Satan”, skrek jag.
”Det tjänar inget till att skrika, han kommer inte tillbaka”, viskade en röst.
Jag vände mig om, där på golvet låg en smutsig kvinna som var så lik…
”Du är Bartolds mor”.
”Hur vet…”, började hon.
Jag berättade allt för henne, hur jag flytt från slottet, hur jag träffat Bartold och hur jag kommit till Blåkulla.
Bartolds mor såg chockad ut.
”Guds blod och Marias blod, ett hjärta som fortfarande slår”, mumlade hon.
”Slår inte ditt hjärta fortfarande?”, frågade jag och flinade.
”Nej, i helvetet får man inte komma in med ett hjärta som lever”.
”Är det därför jag är här, jag kommer få mitt hjärta utskuret”, sa jag med gäll röst.
”Och hur i guds namn lever du då?”, fortsatte jag.
”För att jag är häxa, ett misstag Satan gjorde, han insåg inte att jag var häxa och blev rasande när han insåg det”.
”Du är inte här för att få ditt hjärta utskuret, du är här för att du måste dö, du är guds barn och du är en häxa, det är dig profetissan kallat på, Eva Olausdotter”.
”Varför finns jag då?”.
”Du är den enda som kan få slut på Satan”, svarade Bartolds mor.
”Men varför är jag hopplöst förälskad i honom då?”
Bartolds mor fnös ogillande.
”Skäms på dig unga flicka, det är en synd”.
Jag rodnade.
”Jag är trollbunden av honom, kan inte släppa blicken från honom, hans vackra kropp och ögonen som är så svarta”, viskade jag.
”Det kan jag tyvärr inte svara på, ingen ha någonsin blivit kär i Djävulen och han har aldrig gjort så att folk blir det, i alla fall tror jag inte det”.
”Så jag ska alltså dö tillslut…”
Hon kröp mot mig och kramade mig.
”Flicka lilla du behöver inte…”, började hon, men blev avbruten av dörren som låstes upp.
Häxan var bara ett barn, hennes ögon var uttryckslösa och hon log inte.
”Ni ska äta med Satan i hans matsal”, sade hon kallt.
”Följ mig”, tillade hon.
Bartolds mor ställde sig upp på vingliga ben, jag hjälpte henne.
Satan satt i en hög stol och smuttade på det han hade i sitt glas.
”Lova att inte äta”, viskade Bartolds mor.
Jag nickade snabbt och kollade mot Satan igen.
Han var så oemotståndlig.
”Kolla inte på honom”, väste Bartolds mor.
Jag slutade kolla på honom.
Bordet var uppdukat med massa god mat som såg lockande ut.
Hungrig var jag, min mage kurrade lågt.
Satan skrattade.
”Varsågod flicka lilla ta för dig av min mat”.
Jag fick en idé.
”Låtsas äta det”, mimade jag till Bartolds mor.
Hon tryckte min hand.
Jag tog en skål och proppad den full med saker, Satan iakttog mig.
Men så kom turen och han reste sig upp och gick därifrån.
”Jag kommer tillbaka”, sade han.
Bartold mor log mot mig, nu var det bara att förhäxa demonvakterna.
”Natala”, mumlade jag.
Demonerna skulle inte komma ihåg vad de sett.
Jag och Bartolds mor lade tillbaka maten precis innan Satan kom tillbaka och förtrollningen hävdes.
Bartolds mor klappade sig på magen.
Satan såg misstänksam ut.
”Var maten god”.
”O ja”, svarade jag och sneglade mot Bartolds mor, hon pillade nervöst på håret.
Jag fick inte kolla på honom.
”Eva Olausdotter varför ljuger du?” Frågade Satan högt.
”Hon ljuger inte, vi åt maten”, svarade Bartolds mor.
”Jag pratade inte med dig, vakter för bort henne”.
Demonerna släpade bort Bartolds mor och lämnade mig och Satan helt ensamma.
”Titta på mig”.
Jag tittade snabbt upp och sedan ner igen.
”Titta på mig”, upprepade Satan.
Han såg arg ut, och tog plötsligt tag i min hals.
”Släpp henne”.
Gilberts röst var samlad.
Demonerna kom tillbaka i exakt samma ögonblick som Gilbert klev ner för sista trappsteget.