Kapitel 3. Mardrömmar och verklighet

Jag satt mittemot Satan, han skrattade medans jag åt av hans mat.

”Vi får se vad som händer med dig flicka lilla”.

Satans ögon brann och han kom emot mig med ett leende på läpparna.

”Eva Granholm, vilket vackert namn”, viskade han och smekte min kind.

Jag skrek och Bartold vaknade tvärt.

”Vad skriker du om?”

”Jag drömde bara”, sa jag om och om igen.

Bartold reste sig upp och om fram till mig.

”Vad drömde du?”

”Jag drömde om Satan, att jag satt i hans matsal och åt hans mat och han skulle precis våldta mig”, svarade jag och blev röd i ansiktet.

”Du behöver inte vara rädd, han kommer inte att göra dig illa för du kommer flyga raka vägen till Vitkulla”.

Vi åt lite frukost och sedan sade jag hejdå till Bartold.

”Kom ihåg att du inte får luras av Satans matsal, även om det ser lockande ut, lova det!”

”Jag svär”.

Det var soligt ute och himlen var blå.

Inga moln på himlen.

Plötsligt öppnade sig ett av molnen och jag sveptes in.

Allting var vitt.

”Uppge ditt ärende”, sa en röst.

”För mig till Vitkulla”.

Det kändes som om jag hade slutat andas och som om jag stäcktes ut och sedan stod jag på ett litet moln och på ena sidan stod två änglavakter, med fågelklor och gloria, på andra sidan var det fest och åh så lockande det såg ut.

Jag började omedvetet gå mot festen.

”Du det är nog inte så bra om du går dit”, ropade någon bakom mig.

Jag vände mig om, där stod en ängel.

Han log mot mig och sträckte fram handen.

”Gilbert”.

”Eva”.

”Kom till den goda sidan istället”.

”Jag söker Maria, jag är hennes dotter”.

Gilbert drog med mig till Änglavakterna, han pekade på sin Gloria och dem släppte in oss.

En stor kyrka och massa små hus var det jag såg.

En ängel satt på en bänk och matade sin dotter som också var ängel.

Jag blev förvirrad av det jag såg, allt var så ljust och vackert.

”Vi ska till Kyrkan, där Gud och Maria är”.

Kyrkodörrarna stod öppna och vi gick in.

Där mitt i Kyrkan stod Gud.

Han lyste som en stjärna och hans långa skägg var grått och håret var vitt.

De blåa ögonen såg vänliga ut.

Och han sträckte fram armarna och sade:

”Kommen hit ni är mina barn”.

”Hur såg du att jag var en god häxa och inte ond”, viskade jag till Gilbert.

”Du var så lik Maria, och verkade ja god på något sätt”.

”Har mitt barn äntligen kommit, Maria”, skrek Gud.

En kort kvinna med kort svart lockigt hår och svarta ögon kom in.

Hon sprang raka vägen fram till mig och lyfte upp mig och skrattade.

”Min flicka är tillbaka”.

Jag skrattade också, nu var jag hemma.

Gud kom ner till oss och kysste min panna.

”Kära dotter vi har väntat på dig”.

”Tack Gilbert för att du drog henne från det där stället”.

Gilbert bugade sig och blinkade åt mig.

”Vi syns snart Eva”.